Om det är någon som brukar titta in till Mamman så vet ni att vår kattminsting, Elvis, ska till veterinären i eftermiddag. Inte för en liten rutinkontroll minsann, utan han ska bli lite mindre man. Han ska kastreras! Här hemma har det under en tid pågått en kampanj som kallas "BSB" (Ballarna Ska Bort). På något sätt är vi lite skadeglada. Speciellt Mamman som är oerhört intresserad av själva kastreringsprocessen. Kanske hon har valt fel yrke?

Det blir jag som får ta med Elvis till veterinären och det är inget konstigt med det. En kastrering är inte tragisk på något sätt. Vad som dock var tragiskt var när jag åkte med vår nu avlidna katt Lyckan till veterinären för två år sedan ungefär. Anledningen var att hon skulle avlivas och det var inte kul. I bilen till veterinären skrek hon hela vägen vilket inte precis gjorde färden lättare. Väl framme vid veterinären fick hon ligga i mitt knä och få lugnande och jag fick sitta och gosa med henne och klappa henne när hon fick giftet. Det var en ganska fin stund och jag är 100 % säker på att det var smärtfritt för Lyckan. Det var nog mer som en befrielse för henne än något annat. Anledningen till avlivningen var att hon efter en nedsövning blivit helt konstig, nästan galen kan man säga. Hon var helt folkskygg och ville bara ligga under min säng och kissa och bajsa. Hon var också oerhört rädd för vår andra katt. Hon var så nervös och konstig, det var nog bra som vi gjorde. Men det klart att det är sorgligt att avliva en katt som inte är dödssjuk!